Att vara glömsk…

torkel2-2011_160_px_240

2013-08-09 av Torkel Segerstedt

 

Jag är glömsk, sådär då fick man det sagt. Nu är jag ute ur den garderoben. Och vad ville jag säga med det då… hm, det har jag glömt. Nej, skämt åsido. Det drabbade mig åter denna morgon när jag skulle åka in till praktiken. Under semestern hade jag plockat vildhallon som jag gjort sylt på (mums kan jag lova) och hade därför lovat att bjuda på våfflor denna morgon. Så för att inte glömma våffeljärnet och alla ingredienser så hade jag ställt allt på hallgolvet hemma så att jag skulle snubbla över det när jag gick ut. Så det kom jag ihåg. Men halvvägs in till Södermalm kom jag ju på att jag istället hade glömt datorn. Och jag tror det är så det fungerar för oss glömska, ett begränsat primärminne helt enkelt. Om något nytt går in i huvudet, måste något gammal ut. Suck!

Det är viktigt med rutiner när man är som jag. Nycklarna, telefonen, plånboken, allt som används dagligdags måste läggas på samma ställe, annars får man ägna oproportionerligt mycket tid till letande, något som jag ändå får göra alldeles för ofta. Värst är det när jag får mina hantverkarryck. Som i våras när jag plötsligt fick för mig att kakla om köket, måla undervåningen och sätta nytt trappräcke inomhus. Jaja, fråga inte… Och då kan jag lova att det letades verktyg! De jäklarna har fötter det är jag säker på. Ena stunden håller man i en stjärnskruvmejsel, i nästa stund en tumstock och sedan när man ska ha skruvmejseln igen, ja då är den borta!

Minneslappar är bra, och nu när man har smartphone så är ju påminnelsefunktionen helt oumbärlig. Ett tag minnestränade jag när jag skulle handla. Utöver listan jag skrev skulle jag komma ihåg fem saker. Fem ynka saker; mjölk, ost, tomat, sallad, svartpeppar… Hm, mjölk, ost, få se vad var det nu igen, bröd har jag köpt, det stod på listan… Fanken också! I hopp om att komma ihåg vad det var fick jag systematiskt gå igenom varje hylla i affären i hopp om att när jag såg det skulle jag komma ihåg. Vilket tog en massa tid så klart. Och i slutändan kom jag ändå inte hem med allt jag skulle köpa. Nej, minnesträning är bara skit. Jag gick faktiskt en kurs i det på 90-talet. En kille höll i den och för att demonstrera sin skicklighet tog han en tidning och memorerade den på fem minuter och kunde sedan svara på vad som stod skrivet på varje sida. Imponerande men inget som jag kände att jag själv skulle ha nytta av. Det står ju mest skit i tidningen ändå … Tricket var att göra bilder eller berättelser och gärna absurda sådana. Så i mitt fall, om jag skulle komma ihåg de där fem sakerna att handla, kunde jag exempelvis göra en bild av ett träd som växte ut från näsan och på en gren kunde en ekorre hoppa omkring med en ost mellan framtassarna och i öronen örhängen som såg ut som röda tomater (ungefär som Jack Sparrow med sina stora guldringar). Sedan kanske ekorren plötsligt fick en hink vit färg över sig (vilket skulle associera till mjölk), hoppade undan, bröt benet och landade i en salladspåse där han låg en stund och vilade sig för att slutligen nysa väldeliga när han fick peppar i näsan. Typ.

Det värsta är ju att man i dagens samhälle har så mycket mer man måste komma ihåg, och då tänker jag på alla förbenade lösenord, pin-koder, kortkoder och portkoder. Vad än du gör idag så måste du logga in eller ange en kod av något slag. Och då går mina tankar direkt till de som är gamla idag, som tvingats in detta moderna kodsamhälle i ett skede i livet när mycket annat också kan vara jobbigt och dessutom både minne och inlärningsförmåga börjar svikta. Min mammas man fick Alzheimers för bara några år sedan, och det gick snabbt, alldeles för snabbt. Och det var han som skötte allt som hade med bankbetalningar på nätet. Vilket han en dag inte längre klarade av. Plötsligt satt han där vi datorn och hade ingen aning om hur han skulle göra. Och bankkorten kunde han inte längre hantera. När polisen en dag fann honom bakom ratten på fel sida av vägen 110 mil hemifrån och inte hade en aning om var han var, så var det bara att gömma undan bilnycklarna också. Men även de äldre som inte drabbats av tragiska sjukdomar får det allt besvärligare. Och jag tror inte att samhällsutvecklingen tar tillräcklig hänsyn dem. När bankerna inte längre har kontanter hemma och tvingar 80- och 90-åringar att göra betalningar på nätet, då har något gått fel. Så nästa gång ni står i kön på ICA och suckar över en gammal tant som fumlar vid kortbetalningen, vänder kortet fel, tar fel kort eller slår fel kod, snälla ni ta ett djupt andetag och visa empati. Det är inte lätt att bli gammal idag.

Det är för tusan inte ens lätt att vara ung, det är jag den förste att stryka under på…

…. jaja, okej, medelålders då!


Leave a Reply

Name *

Web Site